så mycket bättre om vi är tillsammans

Efter två dagar i stugan med familjen och svärföräldrar + svägerska känns det idag så mycket bättre.
Just nu sitter jag på jobbet igen och vet att där hemma väntar min älskade familj på att ta emot mig med öppna armar. Stora M var jättearg och ledsen när jag skulle gå till jobbet för "jag vill ju vara med dig hela tiden, mamma!". Även om det gör ont i hjärtat att lämna honom när han är ledsen så värmer det samtidigt att höra att man är så efterlängtad och älskad.

Min lilla urladdning i text var nog också precis vad som behövdes. Jag har suttit och skrivit på mitt arbete en stund nu på jobbet och det känns alltmer som att det faktiskt kan gå vägen.

Tusen tack till alla uppmuntrande ord som jag har fått, framförallt på Facebook. Det känns bra att veta att ni hejar på mig.

Vi bestämde oss för att åka hem från stugan tillsammans idag. Planen var från början att J och pojkarna skulle stanna över helgen, men jag tror att alla inblandade kände att det var dags att vi for hem. Även om det är skönt att slippa en del av logistiken och ha lite hjälp med barnen och så är det ändå så att borta är bra, men hemma är bäst.

Nu jobbar jag hela helgen, sen ska jag vara ledig en vecka. Eller "ledig" i alla fall, då jag måste skriva på mitt arbete. Jag förutser ett par dagar på Medicinska biblioteket i min ganska omedelbara framtid så jag kan arbeta i lugn och ro och bli klar med det här eländet.

Såhär söta var mina två små hjärtan i sina nya huvtröjor som de fick av sin snälla faster :)

Midnattsångest (nåja, nästan midnatt)

Såhär nästan ett år sedan det senaste inlägget fick jag helt plötsligt inspirationen att skriva ett inlägg igen.

Jag snubblade på ett blogginlägg som träffade av väldigt nära hem. Ni kan läsa det här. Det handlar om en kille som har panikångest, och hur det känns.

När jag läser den här texten kan jag känna igen mig så otroligt mycket. I hela högstadiet och gymnasiet levde jag i som en dimma av att känna att jag inte dög. Jag gjorde konstant mitt yttersta för att passa in, för att vara som alla andra (eller åtminstone som de jag umgicks med), för att duga. Jag gick till skolan med en klump i magen, skolkade ofta, kände mig orkeslös och deprimerad. Jag var nära att bli av med studiebidraget i gymnasiet för att jag hade för mycket frånvaro.

Jag har egentligen alltid haft det ganska lätt för mig, växt upp med föräldrar som älskar mig, haft kompisar, pojkvänner. Trots det har jag aldrig varit långt ifrån otillräckligheten, ångesten, gråten. Det gjorde att det kändes ännu tyngre att ha känslan av att inte räcka till. Jag vet inte riktigt var den här känslan kommer ifrån, eller varför.

När jag bestämde mig för att hoppa av sjuksköterskeprogrammet 2010 var det kanske den största livskris jag har haft. Jag hade tagit mig igenom skolan hittills med ett nödrop (kändes det som då i alla fall, i själva verket hade jag helt ok studieresultat), då orken inte räckte till mer än så. Misslyckandet i att inte avsluta studierna tog nästan kål på mig. Jag grät och grät och grät. Kände mig som världens sämsta.

I samma veva blev jag gravid med stora M. Det gav mig något att fokusera på, något att känna mig bra på. Att bli en så bra mamma jag bara kunde. Jag var så himla lycklig under graviditeten, förutom alla krämpor.

Efter en lång och utdragen förlossning, lite komplikationer, stor blodförlust och att M fick vara inlagd ett tag var förlossningsdepressionen ett faktum. Jag kände mig åter igen som världens sämsta. Det tog lång tid att ta sig tillbaka, och stor del av Ms första 6 månader i livet minns jag inte ens för jag mådde så dåligt. Utåt sett var jag nog gladast i världen, men inombords var allting nattsvart.

De senaste 3,5 åren har jag ändå mått relativt bra. Jag har bara haft några enstaka tillfällen då jag fått lämna allt till J och stänga in mig i sovrummet för att gråta av mig en stund. Vi har ibland haft det lite tufft, men tillsammans är vi starkare än någonsin, J och jag.

I höstas tog jag upp sjuksköterskestudierna igen. 4 år efter att jag tog uppehåll. Kanske det läskigaste jag har gjort som inte har med att vara förälder att göra. Det har gått ganska bra. Det är såklart en utmaning att få tid och ork att räcka till när man har två små barn hemma, en väldigt pressad ekonomisk situation som orsakar mycket stress och hela det övriga livet ni vet. Men jag klarade i alla fall av alla mina kurser, fram till precis innan sommaruppehållet.

I en period då båda barnen var väldigt krävande, jag och J grälade en hel del och skolan var tuff klarade jag inte av att hålla fokus. Två skrivuppgifter blev inte tillräckligt bra och jag fick underkänt på sluttentan.

Nu sitter jag på mitt sommarjobb, mitt i natten, och skriver av mig för att den där stressen, den är otillräckligheten, den där ångesten trycker på igen. Jag har laptopen med mig för att kunna skriva mina restuppgifter men det är som att rätt ord inte finns. Jag har ingen aning om hur läraren som underkände mig vill att jag ska skriva, jag vet knappt vad det är som behöver rättas till. Jag har 14 dagar på mig innan jag måste skicka in båda uppgifterna och det gör mig otroligt frustrerad att jag har fått så otydliga instruktioner skrivna i en handstil som knappt går att läsa. Det tar all min viljestyrka att inte sätta mig på personaltoaletten och gråta just nu.

Jag önskar att J var här, så han kunde krama om mig och säga att jag klarar det här. Le mot mig sådär som bara han kan som får mig att känna att jag kan ta över världen.
Men han är i stugan med barnen. Jag måste ta mig igenom det här, jag kan inte ge upp igen.

Förhoppningsvis blir det lite bättre bara av att skriva det här. Kanske kan det lätta lite på trycket att ha uttryckt en del av ångesten i ord, även om det är otroligt svårt att beskriva.

Jag vet egentligen inte vad min poäng med det här inlägget är, bara en ventil för att jag inte ska koka över tror jag. Förhoppningsvis kan jag skriva om något lite mer positivt imorgon, för nu ska jag försöka göra ett ryck och börja skriva igen.

Jag avslutar med en bild på lilla M, i stugan. J och barnen är min största källa av energi och vilja, världens finaste pojkar.

En promenad, sommar och godnatt lille skrutt.

Igår när jag var ute på äventyr ringde min telefon. Det var min vän Matilda som ville ha promenadsällskap. Absolut! sa jag.

Så idag klockan 10 stoppade jag Malte i vagnen (Melker var på förskolan) och så vandrade vi. Det var väldigt trevligt, för trots att vi bor väldigt nära varandra så ses vi alldeles för sällan. Vi gick drygt 5 kilometer, mot Nydalasjön och runt Tomtebo.

Jag har, som någon kanske har uppmärksammat, varit lite inaktiv här i bloggen på senaste. Delvis beror det nog på lite bloggtrötthet efter avslutat blogg100, men även på att det har varit sommar och semester och vi har varit upptagna med att smälta bort i den 30-gradiga hettan i vår lägenhet.

Ja, och lite annat också såklart.

Jesper och Melker klättrade jättehögt upp i klätterställningen i Ålidshemslekparken.

Melker och Malte badade i lillpoolen i Rickleåstugan.

 Melker badade i den stora poolen också.

 Jag blev antagen till fortsatta sjuksköterskestudier till hösten (jag är livrädd, men det kommer nog gå bra).

 Melker fyllde 3 och beställde en röd tårta som smakade päron. Mamman levererade.

 Melker åkte karuseller på Nordmalings marknad.

Malte går! Han väljer fortfarande att krypa en stor del av tiden, men han går utan problem 10-15 steg utan att ramla.

Det har såklart hänt en massa andra saker också! Men nu har ni fått en lite snabbgenomgång i alla fall :P

Justja, jag har fyllt 25 också, men det hade jag ingen bild ifrån.


Vi är även mitt uppe i att lära Malte somna i spjälsängen. Det är ett äventyr, minst sagt.
Han har fått köra sitt eget race, äta när han är hungrig och sova när han är trött. Ofta har det funkat bra, men det hände ganska ofta att han var vaken väldigt sent på kvällarna. I kombination med en Melker som vaknar väldigt tidigt (oftast kring 05) och föräldrar som vill hinna göra åtminstone någonting för sig själva på kvällarna ledde till en väldigt trött mamma som.

De senaste 4 kvällarna har jag därför börjat med en ordentlig kvällsrutin för Malte. Vi byter blöja, tar på pyjamas, borstar tänderna, sjunger vargsången och ammar en stund. Sen lägger jag ner Malte i spjälsängen, han reser sig upp, jag lägger ner honom, han reser sig upp osv osv tills han ger upp och somnar. Första natten gallskrek han från första gången jag la ner honom till den 100:e (jag räknade...) sen gav jag upp och Jesper fick ta över.

Som tur var har det gått mycket bättre kvällarna efter. Ikväll behövdes det bara ca 20 gånger, sen kunde jag sätta mig på stolen vid fotändan på sängen och stryka honom på ryggen tills han somnade. Gullesnutten <3

(den här bilden är inte från de senaste kvällarna utan från när vi var i Rickleåstugan, men den är så fin så jag la till den ändå.)

Liten börjar bli stor

Idag ställde jag Malte i barnomsorgskö, med lite sorg i hjärtat. Det känns som att han är så liten fortfarande.

Han börjar ju inte förrän i januari då, så han kommer vara 14-15 månader. Minst en månad äldre än Melker var, troligtvis lite äldre ändå. 

En annan milstolpe är ju att han har börjat sitta i den nya bilbarnstolen och idag har vi varit på NTF och lämnat tillbaka babyskyddet.

Tillbaka till barnomsorgen! Vår vän Sandra har just blivit godkänd som dagbarnvårdare, så vi satte Malte på kö till henne i första hand. Och stengången i andra hand. Vi har ju lite insideinformation att Sandra troligtvis kommer öppna en till plats just i januari, så förhoppningsvis kan vi få den.

Jag har funderat mycket fram och tillbaka kring det här, men vi har bestämt oss för att det blir bäst såhär. Vi kommer ändå behöva lämna barnen på två olika ställen eftersom Melker kommer gå på storbarnsavdelningen som flyttar till paviljongerna.

Eftersom vi inte har babyskyddet längre får Malte åka kundvagn nu istället. Här är premiärturen.

Vi spenderade midsommarhelgen i Rickleåstugan med min farmor, farbror med familj och mina föräldrar. På lördagen upptäckte vi att det satt 3 små nyutflygna sädesärlor vid gaveln till huset. De var inte det minsta folkskygga och vi kunde komma riktigt nära och titta.

 Melker klappade en fågel då vi inte hann hindra honom...

Man blir trött av att vara i stugan.

BVC och en ny bilbarnstol

Vi packade in oss i bilen efter en ganska tidig lunch och for till Motorcentralen på Haga där vi träffade svärfar Lars. Det börjar nämligen vara dags för en ny bilbarnstol till Malte. Vi hyr babyskyddet från NTF och det ska snart lämnas igen (man hyr det i 9 månader och Malte var ju lite sen, så vi hämtade det över en månad i förväg...). Lars och Britt-Marie vet om att vi inte har så väldigt gott om pengar just nu, så de erbjöd sig att hjälpa oss betala för den nya stolen så Malte får åka bra och säkert. I slutändan betalade vi ungefär 1/5 av kostnaden. Tack så otroligt mycket kära svärföräldrar för hjälpen, jag har oroat mig över hur vi ska ha råd med en bra stol åt Malte.

Vi har inte hunnit med att testa den i bilen än, men han satt jättebra i den i affären, så jag tror att det kommer bli toppen. En besafe izi kid x3 blev det.Här kan du titta på hur den ser ut. Även Melker fick provsitta och satt jättebra, så jag hoppas att vi klarar oss med bilstolar nu i åtminstone ett år, tills jag får ge med mig och låta Melker åka framåt (vilket inte kommer ske en dag före han är 4 år, helst senare än så.)

Efter Motorcentralen hade vi en tid på BVC. De har byggt ut på Norrlandskliniken, så nu har BVC helt nya lokaler på bottenvåningen med egen ingång och ett litet väntrum med leksaker (tidigare fanns det bara 2 stolar och ett litet bord utanför undersökningsrummet). Malte väger numera 8800g och är 73cm lång! Vi passade även på att mäta Melker, som nu är 96cm lång. Våra stora killar <3

 Fruktstund efter BVC-besöket. Äpple är mums tycker båda pojkarna :)

Lycka är en gunga i lägenheten. Det var helt omöjligt att få en skarp bild, så det här får duga. Glad som attan var han i alla fall.

ett nej är ett nej

Det har varit och är väl fortfarande ett hett ämne, det här med samtycke. Men vad man kanske inte tänker på att hur barn ofta blir mer eller mindre tvingade att göra saker de inte känner för. Jag vet själv att jag ibland har "tagit" en kram eller en puss av Melker fast han har sagt att han inte vill. Eller att farmor, farfar, morfar, mormor eller vem det nu kan handla om vill ha en kram och Melker inte är på humör, och då står vi där allihopa och säger "jo men visst ska hen få en kram, ge *insert titel here* en kram nu".

Så ska det såklart inte vara! Ett nej är ett nej. Och många gånger behövs inte ens ordet nej nämnas för att man ska se på Melker att han inte vill. Då ska han inte behöva det heller. Ett barns rätt till självbestämmande är större än en vuxens "rätt" till en kram/puss/whatever.

Jag hittade det här blogginlägget på facebook, som jag tyckte beskrev det hela väldigt bra och fick mig att tänka till. Hur ska ett barn kunna veta vad som är ok om vi vuxna tvingar dem till handlingar som de inte är bekväma med, alternativt låter dem utsätta andra för handlingar som det andra barnet inte är ok med. Varför är det ok när en femåring tvingar sig till en kram, men ett övergrepp när en artonåring kramar en jämnårig som säger nej? Det är det såklart inte.

Jag lovar härmed att skärpa mig, att respektera mina barns rätt till självbestämmande och stå på deras sida när andra inte respekterar den. Oavsett vem det handlar om.

Lekparkerna runt i Röbäck

Jag och Malte åt lunch tillsammans med Sara och Judith från vår babymassagegrupp, samt Judiths man Rémi. Och barnen såklart, Benjamin och Lisa. Vi hade det riktigt mysigt på filtar i gräset utanför Saras hus. Förhoppningsvis fortsätter vi såhär med lite träffar då och då.

Jesper och Melker kom och hämtade oss med bilen sen och så for vi till Röbäck för att umgås med Lars och Britt-Marie som firar 29-årig bröllopsdag! Jag är så glad att både Jespers och mina egna föräldrar fortfarande håller ihop och har det så bra såhär i en tid när skilsmässor är såpass vanliga. Förhoppningsvis kan vi fortsätta på samma spår :)

Efter en god, lätt och tidig middag gick vi på en liten turné av röbäcks lekparker. Vi började vid Ica Röbäck, gick vidare mellan husen till en annan park och avslutade vid linblomman/linneaskolan innan det bar av tillbaka "hemåt" för efterrätt. 

Det märks att Melker har sin fars gener, för jisses vad han klättrar. Helt orädd är han. Jag har tyvärr inga bilder från lekandet då jag gav Jesper min telefon så jag också kunde klättra med Melker (jag hade inga fickor).

Vi hade i alla fall roligt, och jag måste säga att det känns rätt stor skillnad i ork att ha några kilo mindre att släpa runt på. Det var ju det som var målet, så det känns bra!

Idag är det även sista dagen på blogg100-utmaningen. Det känns gabske skönt, även om det har varit roligt med en liten uppsving i bloggandet. Och jag måste säga att jag är gabska stolt att jag har hållit ut hela perioden (även om ganska många inlägg varit sena). Nu ska jag ta det lite lugnare på bloggfronten, men planen är att fortsätta med ett par inlägg i veckan i alla fall.