Summa sidvisningar

lördag 8 oktober 2011

Usch

Igår fick jag höra om en bekant som förlorade sin 10 veckor gamla bebis. Jag vet inte vad som hände med hennes lilla tjej, men med tanke på hur plötsligt det verkar så gissar jag på PSD (plötslig spädbarnsdöd). Jag kan inte ens föreställa mig hur den här mamman känner sig just nu. Hela natten har jag vaknat då och då och kollat så att Melker andas. Jag vet inte vad jag skulle göra om något hände honom.

Sorg är nog en av de mest intensiva känslorna jag har upplevt, tätt efter kärleken till Jesper och Melker.
När min bästa vän Johanna dog när vi var 12 år var jag inte mig själv på väldigt väldigt länge. Till viss del är jag nog fortfarande skakad av den upplevelsen.
Jag hittade en gammal "Mina vänner"-bok från lågstadiet för ett tag sedan. I den hade Johanna skrivit flera gånger. En av frågorna man ska fylla i är "Vad är din högsta önskan?" Johanna hade svarat några olika saker bland annat "Att du aldrig dör", "Att du alltid har en vän" och "Att aldrig mer ha AML (akut myeloisk leukemi, sjukdomen hon hade). Tyvärr skulle bara en av hennes högsta önskningar bli sanning. Vänner kommer jag nog alltid att ha omkring mig. Men dö kommer jag, förr eller senare och hennes AML kom tillbaka och blev hennes död.

När jag läste det hon skrev för så länge sen slog det mig hur skadade vi var av den här hemska sjukdomen. Vi var så små, bara kanske 10 år gamla. Vid den åldern ska man inte behöva fundera på om ens bästa kompis ska bli ensam, eller dö. Man ska cykla fortare än man egentligen vågar nerför backar, sitta på en balkong när det åskar och titta på blixtar och rulla nerför kullar så man slår sig alldeles blå men skrattar för mycket för att bry sig om det. Jag och Johanna gjorde allt sånt och mer, men vi var ändå överskuggade av det mörka molnet cancer.

Jag hoppas att Melker får växa upp utan att gå igenom en sån sorg. Jag hoppas dock att han får uppleva en sån vänskap som den jag och Johanna hade. Vi var som systrar, och en del av mig dog med henne.

Nog om sorg, nu ska jag gå och krama på mina underbara pojkar och leva. Idag lever jag lite extra för de nära och kära som inte längre är med oss.

Dagens budskap finns tauterat in på mitt högra ben. De vi har förlorat lever vidare inom oss.

ps. Gogo Rafiki!

1 kommentar:

  1. Fint skrivet Johanna!!!!
    Jag vet hur det är me vänner och sorg. Min absolut bästa vän omkom i Estonia 1994....en av mina värsta dagar...!!
    En extra varm kram idag!!!!

    SvaraRadera