sol i stugan, kvällsvemod och grubblerier

Vi har haft en jättehärlig dag i Rickleåstugan med mina föräldrar. Melker har vandrat i bergen kring stugan, lekt med en vindflöjel, blåst bubblor och allmänt röjt runt sådär som han gör. Malte har gungat för första gången (mycket uppskattat) och ålat runt på golvet i stugan. 

Vi har även grillat korv över öppen eld och fikat slabang. Vädret har varit fantastiskt, även om det blåste lite kallt. Så länge man höll sig i lä var det rena sommarvärmen. 

Såhär på kvällen vänder sig tankarna mot det något mer negativa. Grubblerierna är många. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Jag har sökt till sjuksköterskeprogrammet termin 3, men är det verkligen det jag vill? Är det värt att spendera tiden och pengarna (i form av studielån) om jag inte är helt säker?

Vad ska Jesper jobba med? Kommer vi ha råd med allt vi behöver/vill ha i framtiden? Jag drömmer om en bostadsrätt eller ett eget hus, men det känns otroligt avlägset när man inte ens lyckas spara ihop pengar till en ny dator när den gamla ger upp.

Vi har länge haft turen tack vare mina snälla föräldrar att ha en bil som vi endast betalat bensinen för. Nu börjar den sjunga på sista versen, eller i alla fall behöva en rejäl upprustning. Som vi antagligen inte har råd med, och det känns fel att ta emot från föräldrarna när de redan har låtit oss ha den så länge och betalat försäkring, skatt osv för den åt oss. 

Det har varit lite löst prat om att vi skulle köpa Jespers farmors bil, då hon använder den väldigt lite och det skulle antagligen vara billigare i längden för henne att åka taxi eller typ färdtjänst istället. Men frågan är ju om vi har råd med det.

Just nu är det så mycket små, jobbiga tankar som snurrar runt i mitt huvud och jag vet inte vart jag ska börja. Jag känner hur tårarna samlas i ögonen, men jag vet inte ens riktigt vad det är som gör mig ledsen. 

Jag har världens finaste familj, släkt, vänner och närstående i allmänhet, och en hel massa i-landsproblem. Egentligen är jag lite less på mig själv, på att jag inte kan stress av och njuta av det jag har istället för att grubbla. Men det är lättare sagt än gjort.

Jag hatar att inte veta, att inte ha en plan. 

Nu rinner de där dumma tårarna nerför kinderna. Jag hoppas att Malte vaknar snart så jag får krama på honom. 

Mina barn, mina underbara barn <3

Tyvärr blev Melker lite suddig, men de var så fina där under bordet, så jag var tvungen...