Tåg, indisk mat och tårar

 Jag och Malte har varit väldigt mycket på språng idag. Först babymassage kl 10. Det är lite svårt att massera Malte då han försöker krypa iväg, men jag har börjat få tillbaka tekniken. Det var nämligen samma problem med Melker när jag gick babymassagen med honom.

Efter massagen gick vi hem och åt lunch, sen packade vi in hela familjen i bilen och for ner till stan. Jesper och Melker skulle åka tåg till Sundsvall med Lars för att hämta en ny bil (mest för att Melker skulle få åka tåg och Lars skulle få sällskap, typ). 

 

Tre generationer och ett tåg!

Jag och Malte körde vidare och hämtade upp Nadia. Vi hade nämligen bestämt oss för att gå och fika och strosa runt lite på stan. 

Klockan 17 mötte vi upp med min mamma Anki och gick på Gandhi och åt middag. Oj så gott det var, och mycket mat. Mätta blev vi, även om min efterrätt (hallonmousse)fick åka tillbaka till köket eftersom den var alldeles gummiaktig på ytan och kändes som att den har stått oövertäckt i en kyl lite för länge. Vi delade på mammas friterade bananer och glass istället, det räckte gott och väl. Vi blev erbjudna en ny efterrätt istället för moussen, men vi struntade i det och gick upp till mamma och pappa för att leka en stund istället. 

Mamma följde med mig till stadskyrkan, eftersom jag skulle sjunga med Turbulens, så hon skulle ta Malte under tiden. Det visade sig bli en betydligt mer känslosam konsert än jag hade väntat mig. 

Först sjöng Jonas, med Lisa som spelade orgel till. När han hade slutat sjunga övergick musiken till något annat och Lisa började sjunga vargsången. Det var så vackert och jag blev lite nostalgisk då jag brukade sjunga den för Melker varenda kväll när han skulle sova, fram tills dagen han sa: nej, inte den! Lille Ko! (Alltså Lille Katt från Emil i Lönneberga, men tydligen var kon roligare än katten.)

Så gick vi upp och sjöng några sånger, tills Jonas bad oss sitta ner. Han skulle då sjunga en sång själv, vilket visade sig vara bland de sorgligaste sångerna jag har hört. Tre av de andra sopranerna blev så gråtfärdiga att de var tvungna att gå åt sidan en stund, och jag kände själv hur tårarna brände bakom ögonlocken.

Direkt efter detta skulle vi sjunga tillsammans med Jonas. Himlen är oskyldigt blå... Crap... Det är inte bara en av de vackraste sångerna jag vet, utan jag associerar den även mycket med Johanna. Så då rann tårarna fritt. Det är svårt att sjunga när man gråter, men jag gjorde mitt bästa. Jag försökte även hålla mig ifrån att grimasera alltför mycket 

*sexy cry mode - activate!* 

Det gick sådär..

Sista sången, välsignelsen.

I vanliga fall är den helt enkelt en vacker sång med ett fint budskap om att Gud är med oss och välsignar var och en. Idag var den i stort sätt omöjlig att sjunga. Speciellt då jag fick syn på en kär vän som har haft många motgångar, mycket sorg och som lever varje dag med oro där det borde få finnas lycka och förväntan. De fraser jag lyckades pressa fram mellan tårarna var helt och hållet för henne.

Nu är klockan mycket, jag är trött och Malte kommer vakna när som helst för mat. Det har varit en jättebra dag, men en utmattande.