Tystnaden

Tystnad kan vara mitt favorittillstånd. Sekunderna innan musiken börjar i en opera, sekunderna då sista tonen klingat ut men dirigenten fortfarande håller uppe händerna, stillheten mellan fågelkvittren i en skog.

Som småbarnsförälder finns det två varianter av tystnad. När samtliga barn sover och en bara sitter och känner lugnet.

Det är den bra sorten.

Och så finns det den andra sorten.

Den sortens tystnad då man inser att det är FÖR tyst. Duplot skramlar inte längre, klossarna slås inte längre mot varandra och bilarna körs inte längre över en väg av duplo. Det är i såna situationer en går för att se vad som pågår och en hittar tussar av hår på ett golv och en sax i en liten hand, eller en halvliter tvål utsmetad över ett badrumsgolv.

Tystnaden vi upplevde idag var av ingedera slaget.

Så jag antar att det finns tre sorters tystnad, nu när jag tänker efter...

Den som börjar som "åh, hjälp, det har varit tyst för länge, nu har ungen hittat på något dumt"
och sen övergår i "naaaw" när man hittar sagda unge såhär:

Melker kom och bad om en napp, för han hade halkat och slagit sig lite. Vi frågade om han ville vila lite då han verkade väldigt trött. Han sa: Vila i soffan?, vilket han alltid gör när vi säger att han borde vila och han egentligen inte vill. Sen gick han iväg och jag och Jesper satt kvar med Malte och småpratade lite. Sen insåg vi att det var alldeles tyst, och Jesper hittade honom sovandes i sin säng.

Jag skickar med en bild på Malte, med en majskrok på hakan, i sin splitternya Antilopstol som fick följa med hem från IKEA igår. Bara för att han är bedårande.