Summa sidvisningar

tisdag 21 juli 2015

Midnattsångest (nåja, nästan midnatt)

Såhär nästan ett år sedan det senaste inlägget fick jag helt plötsligt inspirationen att skriva ett inlägg igen.

Jag snubblade på ett blogginlägg som träffade av väldigt nära hem. Ni kan läsa det här. Det handlar om en kille som har panikångest, och hur det känns.

När jag läser den här texten kan jag känna igen mig så otroligt mycket. I hela högstadiet och gymnasiet levde jag i som en dimma av att känna att jag inte dög. Jag gjorde konstant mitt yttersta för att passa in, för att vara som alla andra (eller åtminstone som de jag umgicks med), för att duga. Jag gick till skolan med en klump i magen, skolkade ofta, kände mig orkeslös och deprimerad. Jag var nära att bli av med studiebidraget i gymnasiet för att jag hade för mycket frånvaro.

Jag har egentligen alltid haft det ganska lätt för mig, växt upp med föräldrar som älskar mig, haft kompisar, pojkvänner. Trots det har jag aldrig varit långt ifrån otillräckligheten, ångesten, gråten. Det gjorde att det kändes ännu tyngre att ha känslan av att inte räcka till. Jag vet inte riktigt var den här känslan kommer ifrån, eller varför.

När jag bestämde mig för att hoppa av sjuksköterskeprogrammet 2010 var det kanske den största livskris jag har haft. Jag hade tagit mig igenom skolan hittills med ett nödrop (kändes det som då i alla fall, i själva verket hade jag helt ok studieresultat), då orken inte räckte till mer än så. Misslyckandet i att inte avsluta studierna tog nästan kål på mig. Jag grät och grät och grät. Kände mig som världens sämsta.

I samma veva blev jag gravid med stora M. Det gav mig något att fokusera på, något att känna mig bra på. Att bli en så bra mamma jag bara kunde. Jag var så himla lycklig under graviditeten, förutom alla krämpor.

Efter en lång och utdragen förlossning, lite komplikationer, stor blodförlust och att M fick vara inlagd ett tag var förlossningsdepressionen ett faktum. Jag kände mig åter igen som världens sämsta. Det tog lång tid att ta sig tillbaka, och stor del av Ms första 6 månader i livet minns jag inte ens för jag mådde så dåligt. Utåt sett var jag nog gladast i världen, men inombords var allting nattsvart.

De senaste 3,5 åren har jag ändå mått relativt bra. Jag har bara haft några enstaka tillfällen då jag fått lämna allt till J och stänga in mig i sovrummet för att gråta av mig en stund. Vi har ibland haft det lite tufft, men tillsammans är vi starkare än någonsin, J och jag.

I höstas tog jag upp sjuksköterskestudierna igen. 4 år efter att jag tog uppehåll. Kanske det läskigaste jag har gjort som inte har med att vara förälder att göra. Det har gått ganska bra. Det är såklart en utmaning att få tid och ork att räcka till när man har två små barn hemma, en väldigt pressad ekonomisk situation som orsakar mycket stress och hela det övriga livet ni vet. Men jag klarade i alla fall av alla mina kurser, fram till precis innan sommaruppehållet.

I en period då båda barnen var väldigt krävande, jag och J grälade en hel del och skolan var tuff klarade jag inte av att hålla fokus. Två skrivuppgifter blev inte tillräckligt bra och jag fick underkänt på sluttentan.

Nu sitter jag på mitt sommarjobb, mitt i natten, och skriver av mig för att den där stressen, den är otillräckligheten, den där ångesten trycker på igen. Jag har laptopen med mig för att kunna skriva mina restuppgifter men det är som att rätt ord inte finns. Jag har ingen aning om hur läraren som underkände mig vill att jag ska skriva, jag vet knappt vad det är som behöver rättas till. Jag har 14 dagar på mig innan jag måste skicka in båda uppgifterna och det gör mig otroligt frustrerad att jag har fått så otydliga instruktioner skrivna i en handstil som knappt går att läsa. Det tar all min viljestyrka att inte sätta mig på personaltoaletten och gråta just nu.

Jag önskar att J var här, så han kunde krama om mig och säga att jag klarar det här. Le mot mig sådär som bara han kan som får mig att känna att jag kan ta över världen.
Men han är i stugan med barnen. Jag måste ta mig igenom det här, jag kan inte ge upp igen.

Förhoppningsvis blir det lite bättre bara av att skriva det här. Kanske kan det lätta lite på trycket att ha uttryckt en del av ångesten i ord, även om det är otroligt svårt att beskriva.

Jag vet egentligen inte vad min poäng med det här inlägget är, bara en ventil för att jag inte ska koka över tror jag. Förhoppningsvis kan jag skriva om något lite mer positivt imorgon, för nu ska jag försöka göra ett ryck och börja skriva igen.


Jag avslutar med en bild på lilla M, i stugan. J och barnen är min största källa av energi och vilja, världens finaste pojkar.

1 kommentar:

  1. Hej Johanna!
    Vi känner inte varandra alls men jag är nog ungefär du fast typ 20 år äldre. Och vet du vad; det ordnar sig.
    Ångesten blir ofta lättare att hantera med åldern, man lär sig genom att vara i väldigt stressande situationer och upptäcka att saker och ting ändå löser sig. Mindfullnessövningar, stresshanteringsmetoder och att vara öppen med hur man känner sig är väldigt bra.

    Du borde vara snäll mot dig själv tycker jag, du är 24 år och har två små barn och läser till ett väldigt viktigt yrke. Det är tufft. Du har gjort det jättebra som fixat det mesta så långt! Du kommer att klara kompletteringarna för eller senare, gör ditt bästa och om det inte räcker får läraren faktiskt hosta ur sig mer och tydligare anvisningar om vad som inte stämmer. Du är bra som du är och du kommer att lyckas även om det tar mer tid än du vill. Tålamod är inte den högpresterandes starkaste sida. ;p

    Stor kram och hoppas att nattångest blir en sällsynt gäst i framtiden!

    SvaraRadera